jag såg det redan hos dig, det där med minnesdagen

födelsedagen, namnsdagen, dödsdagen

de minnesvärda dagarna däremellan,

varje år dök de upp igen

lade en diskret sordin över vardagen

tills du en dag sade nu, nu är det sedan,

varje år ett till år sedan,

jag hann lära känna

din omedvetna saknadspuls,

innan din dag kom

nu är det jag som, när minnesdagar randats,

förvånad ser på omedvetenheten i mig själv

att jag inte uppfattat orsaken till trögheten,

stumheten, noli me tangere -bubblan

förrän dagen är kommen, du ihågkommen

och livets hjul går in på ett nytt varv

varje år annorlunda,

varje år trots allt inte,

bakom den grå stenen

varje år en liten vänlig fågel,

år för år en björk allt mindre vit

din längtan, dit

så många dagar att vänja sig vid -

hur gör man det? när sordinen inte hörs

och man tror sig leva lycklig

i den vackra sommarstunden?

tills en dag plötsligt är en

nu är dagen kommen dag

saknaden accepterad

och glädjen över livet intar sin plats igen