Efter tjugo år slet jag mig loss,
bände sprängde länkar försvann
in i ett kosmos som omslutits
av kulisser artefakter från förr.

Uppsluppen ur ett maskhål i gatan
en gul tegelsten i mitt huvud
smärta som är omtumlande, men lyckligt fri
invärtes.

Pulserande pulsarer inre frid ljus
lystet sökande en tid som inte
fanns klockor som aldrig slog tolv
nu midnattstid.

På fjorton famnars djup hade
jag gått mot mitt inre universum
utan blick för det uppenbara,
att radioteleskopet var riktat mot mig.

Så ofta jag gått förbi den där
personen undrat vem det var
nu kanske att jag ler och får
ett svar.