Plötsligt är man inte längre människa. Man är inte mer än ett hölje. Den typen av stillhet kan bara döden erbjuda. Om än man varit, så är man inte längre. Runt ett själlöst ansikte växte en röd gloria fram, som om en ängel hade fötts. Ögonen var lika tomma och svarta som avgrunder. Munnen var lika tyst som rymden. Kroppen var lika stilla som en perrong. Bara en lätt darrning i ögonfransarna, som av den avgående själens vinddrag. Bara ett tomt hölje, lämnat i förgängligheten. Kanske kunde någon, i sin ögonvrå, förnimma sig den sorgsna ryckningen i lillfingret. I anletets förstelnade linjer tycktes en mycket innerlig ursäkt stå skriven. Det var en beklämt veckad panna. Ansiktet tycktes be om förlåtelse och förståelse från de efterlevande, men för den som fortfarande är människa kan det vara svårt att finna det i sitt hjärta. Glorian blev till en spegelblank sjö av blod. Lika stilla låg luften, liksom orörd där rösters vingar inte flaxar. Bara efter ett dödande skott kan tystnaden vara så total, så kompakt, som om allt just imploderat till en singularitet. I en sekund bor då hela evigheten. Det dova men hispiga pulserandet från skräckslagna hjärtan var allt som hördes. Bara blickar som fångat ögonblicket när livet vänder kan vara så kompromisslöst fixerade. Ellens tröja var nedstänkt av blod. Ur hennes förstelnade ansikte bröt tårar fram som skärvor från hennes krossade själ. Sedan föll hon till golvet och hennes sylvassa skrik sprängde tystnaden som solen spränger berg. Det var då verkligheten landade och polisstyrkan stormade in.