När jag drog upp rullgardinen vid sextiden i morse
låg dimman tät över det skånska landskapet.
Fragment efter nattens älvedans. Bara floret kvar.

Inga råkor som kraxade krasst och rått.
Tystnaden som var ett med dimman. En livmoder.

Jag tvättade sömnen ur ögonen med kallt vatten
och rakade bort det gångna dygnets skäggstubb.
Ned i köket och fixade frukost. Kaffets doftackord.

Genom köksfönstret såg jag solen andas bort dimslöjorna.
Nattens magiska drömmar var förbi. Hade dunstat bort.
En kylig men ljus sommardag var född.
Fosterhinnan upplöst av gryningsstrålarna.