Vi är usla elever som sitter kvar efter skolan för att studera glädje.
Vi liknar de där fåglarna i de indiska bergen.
Jag är en änka vars barn är hennes enda glädje. 

Det enda jag fattar med mitt myrlika huvud
är byggplanen till sockerslottet.
Att stjäla ett enda sockerkorn är en glädje! 

Likt en fågel flyger vi ut ur mörkret in i salen,
som upplysts av sång, för att sedan flyga ut igen.
Att bli utestängd från den varma salen är också en glädje. 

Jag är en drönare, en dagdrivare, och en idiot. Men jag älskar
att läsa om dem som fångade en glimt
av Ansiktet, och dog tjugo år senare i glädje. 

Jag bryr mig inte om att du säger att jag kommer att dö snart.
Till och med i ljudet av ordet dö hör jag
ordet du som är början på varje mening av glädje. 

“Du är en tjuv!” sa domaren. “Låt oss se
dina händer!” Jag visade mina valkiga händer inför rätten.
Min dom blev tusen år av glädje.

 -------------------------------------------------------------------

”Stealing sugar from the castle”

We are poor students who stay after school to study joy.
We are like those birds in the India mountains.
I am a widow whose child is her only joy. 

The only thing I hold in my ant-like head
Is the builder’s plan of the castle of sugar.
Just to steal one grain of sugar is a joy! 

Like a bird, we fly out of darkness into the hall,
Which is lit with singing, then fly out again.
Being shut out of the warm hall is also a joy. 

I am a laggard, a loafer, and an idiot. But I love
To read about those who caught one glimpse
Of the Face, and died twenty years later in joy. 

I don’t mind your saying I will die soon.
Even in the sound of the word soon, I hear
The word you which begins every sentence of joy. 

“You’re a thief!” the judge said. “Let’s see
Your hands!” I showed my callused hands in court.
My sentence was a thousand years of joy.

----------------------------------------------------------------

Texten ovan är mitt försök att översätta Robert Blys ”Stealing sugar from the castle”, som återfinns i både ” My Sentence Was a Thousand Years of Joy” (Harper, 2005) och i samlingsvolymen ”Stealing Sugar from the Castle: Selected and New Poems, 1950—2013” (W.W. Norton & Company, 2013). Robert Bly hävdar i en intervju att “översättandet av poesi är ett sätt att stjäla socker”, (http://www.pbs.org/moyers/journal/08312007/transcript1.html , se nedan för mer av hans tankar omkring översättandet av bla. Tranströmer till engelska. Jfr även T.S. Eliots uttalande i “The Sacred Wood: Essays on Poetry and Criticism”; “One of the surest of tests is the way in which a poet borrows. Immature poets imitate; mature poets steal; bad poets deface what they take, and good poets make it into something better, or at least something different. The good poet welds his theft into a whole of feeling which is unique, utterly different from that from which it was torn; the bad poet throws it into something which has no cohesion. A good poet will usually borrow from authors remote in time, or alien in language, or diverse in interest.”).

Detta gav mig en “nyckel” till ovanstående dikt. Diktens form är Blys egen variant av gahzal (se nedan för ytterligare info om du är intresserad). Hans gahzaler är 18 rader, och varje strof “står för sig själv” – har sitt eget “landskap” – men varje strof avslutas med samma ord och/eller fras.

Låt oss se om vi kan hitta några av kornen som Bly stulit från sockerslottet. Finner ni fler så tar jag tacksamt emot dem. Och har ni förändringsförslag till översättningen tar jag med tacksamhet emot dem också! Skriv dem nedan i kommentarsfältet, så att vi alla kan lära.

Första strofen: jag vet inte vilken sorts fåglar i de indiska bergen (dvs Himalaya, vilket är känt för sin artrikedom) Bly syftar på här. Kanske hänvisar han till det märkliga fenomenet som utspelar sig varje september/oktober i byn/staden Jatinga, i nordöstra Himalaya, där tusentals fåglar till synes ”begår självmord”. Men fåglar återkommer även i tredje strofen, och där kan syftningen vara till sparvar.

I sista raden syftar Bly eventuellt till Lukasevangeliet 7:11-17, där Jesus uppväcker en änkas son i Nain.

Andra strofen: här verkar Bly tänka sig att myran redan har planritningen till det intrikata bygget i huvudet. Och att lyckas stjäla bara ett korn från slottet bereder glädje. Myror äter bla. bladlusspillning. ”Bladlössen suger i sig söt vätska från blad och kvistar och deras spillning blir en sockerlösning. Stackmyrans viktigaste mat är socker och en medelstor stack kan äta 10 kg socker under en sommar” (http://www.djurskydd.org/djurfakta/insekter/myra). Dessutom finns det ju en myrart som kallas för sockermyra, och myror är väl allmänt kända för att dras till sötsaker. Den myra som funnit något sött lägger ut ett doftspår så att andra myror också kan hitta till platsen för sötsakerna – liksom Bly gör i sin poesi.

Tredje strofen: får mig att tänka på en text av den Vördnadsvärde Bede i hans ”Historia Ecclesiastica” (The Ecclesiastical History of the English People):
“The present life of man upon earth, O King, seems to me in comparison with that time which is unknown to us like the swift flight of a sparrow through mead-hall where you sit at supper in winter, with your Ealdormen and thanes, while the fire blazes in the midst and the hall is warmed, but the wintry storms of rain or snow are raging abroad. The sparrow, flying in at one door and immediately out at another, whilst he is within, is safe from the wintry tempest, but after a short space of fair weather, he immediately vanishes out of your sight, passing from winter to winter again. So this life of man appears for a little while, but of what is to follow or what went before we know nothing at all. If, therefore, this new doctrine tells us something more certain, it seems justly to be followed in our kingdom.”

Eventuellt kan det även finnas allusioner till mjödhallarna i ”Beowulf”: Där återfinns två mjödhallar: Hrothgars stora sal i Heorot, i Danmark och Hygelacs sal i Geatland. Mjödhallarna fungerade som viktiga kulturinstitutioner, de gav ljus och värme, mat och dryck, och sjungande och festande. Historiskt sett fungerade mjödhallen som en fristad för krigare som återvände från striden, en tillflykt i en farlig och osäker yttre värld som ständigt levde under hotet av angrepp från grannfolken. Mjödhallen var också en plats för gemenskap, där traditioner bevarades, lojalitet belönades, och kanske viktigast av allt, berättelser kunde avlyssnas och rykten kunde spridas.

Fjärde strofen: här försöker jag få till Blys allitteration ” a laggard, a loafer”. Bly låter nöja sig med att läsa om dem som fått en glimt av Ansiktet. Här verkar Bly syfta till att få en glimt av Guds ansikte (jfr tex Andra Moseboken 33-34 där Mose inte fick se Guds ansikte, utan bara Hans rygg, och på andra ställen står det att Mose samtalade med Gud ”ansikte mot ansikte”, och vidare lärjungarna som fick se den förhärligade Jesus osv).

Femte strofen: Bly gör här en koppling mellan klangen i ”soon”/”you” – och jag försöker därför göra samma klangkoppling mellan ”dö”/”du”. Jag hoppas att det fungerar. Vidare gör Bly här en snygg koppling till nästa strof genom att i dem båda använda dubbeltydigheten i ordet ”sentence” (”mening” respektive ”dom”). Tyvärr lyckas jag inte hitta någon lösning på detta i översättningen.

Sjätte strofen: Bly ställs inför rätta och visar sina valkiga händer, dvs som stulit mycket socker, och tar emot domen: glädje i tusen år!

-------------------------------------------------------------

Från The Paris Review:

http://www.theparisreview.org/interviews/729/the-art-of-poetry-no-79-robert-bly

OM ÖVERSÄTTANDE

INTERVIEWER: May I ask you about translation? You’ve done a lot. Why?

BLY: Take Tomas Transtömer. Translation of him was an amazing experience for me because there was a kind of image appearing in him that I’d never seen before. It’s interesting that the Europeans recognized this; within a few years he was being honored all over Europe. How can you describe the strange images that he produces? “We got ready, and showed our house. / The visitors said, ‘You live well. / The slum must be inside you.’ ” One time he was taken into the Swedish army to do his duty for a few weeks. “Sentry Duty”: “Task: to be where I am. / Even when I’m in this solemn and absurd / role: I am still the place / where creation does some work on itself.” This is a far reach from French surrealism, whose images don’t have a center. They’re like a wheel without any spokes.

INTERVIEWER: Can you give us some idea what that center might be?

BLY: “Dawn comes, the sparse tree trunks / take on color now, the frostbitten / forest flowers form a silent search party / after something that has disappeared in the dark.” He’s so unbelievably fast! He’s like some runner, you know, he enters the forest and suddenly he’s way gone, he’s ahead of you, I don’t know where he is. “Forest flowers form a silent search party / after something that has disappeared in the night.” And it’s not a teasing thing, exactly, but there’s a feeling that Tranströmer is closer to some silent energy in the middle of the universe than the rest of us are. “Things not yet happened are already here! / I feel that. They’re just out there: // A murmuring mass outside the barrier. / They can only slip in one by one.” That’s incredible. “They want to slip in. Why? They do, one by one. I am the turnstile.” That’s an amazing thing; he is saying that he is the center of these objects and creatures and images that want to come into the world. But he doesn’t say he is a very important center. He’s only the turnstile. And that’s so beautiful and it’s so different from Michelangelo, who says, I made all this. I am God.

I think I’ve made my point here, that by trying to translate something like that, the poems come deep inside you, the images come deep inside you, and you no longer say, Well, Tranströmer is a wonderful poet, or, This is very fresh. You don’t say that. You feel yourself, because of the work you’ve done on the image, invaded by the image. You feel that it has become a part of your house like someone who’s moved into your house, and your house is changed then. Your house has changed because these images have come in. So that’s the way I feel about translation. It’s a blessing.

OM GAHZALER

The ghazal form, which usually contains from three to fifteen stanzas, has two remarkable characteristics. The poet can change the landscape in each stanza. One sher, or stanza, can be a love poem, the next can be wisdom literature, the third a complaint about the poet’s private life. The second characteristic is that the poet never states the subject of the poem.

(…)

The language of the ghazal is deliberately complicated as well. In general, the ghazal belongs to a cultured poetry with many references to other poems and poets. Each image is an exaggeration, one might say, which suggests the opposite. So the ghazal stanza provides a kind of chamber in which opposite things can be said. 

(…)

I’ve mentioned that the ghazal often makes a leap to a new subject matter with each new stanza; that is itself a form of wildness. The ghazal has massive forms of discipline, however, as if to balance that wildness. For example, there is the radif element. The first two lines announce a radif word such as night or a word meaning “enough for us.” Every couplet in the poem will end with that same word. The interesting thing is that whenever night arrives, it is as if a whole world comes with that word. In this way, it’s a little different than rhyme.

(…)

The writer jumps on a new horse with each stanza, one could say. But then the rider gets off the horse at the end of every stanza and takes the reader’s hand. It makes for a wildness that still has care for the reader, almost courtesy.

(…)

INTERVIEWER: You decided to change the usual two-line Persian stanza to a three-line stanza. Why did you do that?

BLY: The line that poets use most often in both Persian and Arabic tends to be sixteen or eighteen syllables. So if you have two eighteen-syllable lines, you really have thirty-six syllables. By contrast, the typical line in English, in the sonnets, for example, is ten syllables. A line in English becomes unwieldy if it’s extended into eighteen syllables. By adopting three eleven- or twelve-syllable lines, you end up with about thirty-six syllables. I think the Islamic writers felt that thirty-six syllables is a useful and complete unit of expressiveness. That’s why I went to three lines.