Det ragglar en räv där daggen ligger tät i gräset.
Vi står spänt i en flämtande klump på tå.
Mamma ropar: ”Kom alla mina kycklingar små!” 

Frusna ser vi hemma på avstånd,
däremellan en oändlighet och en stinkande räv.
Vi vet att våra korta steg är små, så små. 

”Vi törs inte!” piper vi i kör. Räven rycker
när mor svarar ”Varför då?” Vi packar oss så
närmare varandra: ”För räven!” och ”Vi är små!” 

Hemma lockar med ”Kom ändå! Kom ändå!”
Nu springer några med ett skrik, i hopp att nå
över gränsen, förbi räven, trots att chanserna är små. 

Vissa grips direkt och blir till fruktade rävar,
andra står paralyserade kvar. Några få
springer sig fria, även om stegen är små, så små.