Nådde en gräns för andra men genomskådade den, kände mig
försiktigt över under genom förbi.
På andra sidan ett stup, famlade på kanten skrek
av skräck men höll balansen och jag föll
tillbaka i säkerhet kröp ihop
och försvann.

Ur intet uppstod min hand igen kände på
britsens ram, reste mig upp och kände igen var jag befann mig
i filosofiska rummet. Ett tidlås på
dörren men jag såg ingen gräns tidsram och
somnade föll ur ramen och tumlade ut ur filosofiska rummet
intrasslad i ett staffli.

Lyckligt och väl ligger jag nu på snedden över
sängen och brer på längsmed bredden med spatel med
färger jag är Dys-Lex-Icker tänker i färger och
de har inga gränser ser inga lagar, men jag måste alltid
känna mig fram.

Väl framme på gränsen mellan verklighet och liv ser jag
den inte min vana trogen jag är ju dyslexicker,
men känner det hårda och konkreta rummet
övergå i intryck och rörelser liv. Har nått en
gräns för andra, men dyslexin är ju gränslös bara
ramar att spränga och inga lagar kan hindra mig från att
genomskåda även denna, gränsen till liv.