Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
jag vill berätta om sådant som så vanligt. när en relation lever balansgång och en inte vet vad en ska ta sig till trots att man tycker om.


Du vaknar med morgonfrisyr.

Du har morgonfrisyr och är det vackraste jag sett. Jag kan inte sova. Har väl inte sovit på hela natten. Det är kvävande varmt i rummet och när du andas immas rutan fast. Du är det vackraste jag sett men vet inte om det. Du är det vackraste jag sett men du kommer aldrig få reda på det. Du ligger som i ett skimmer, i din barnslighet, med varje jävla andetag som smeker kudden under nattens timmar. Du är det vackraste jag sett men kommer aldrig höra mig säga det.

En gång kände jag hur du demonstrativt lade min arm runt din kropp innan vi somnade. Jag hade tagit bort den men du tog tillbaka den som du blivit bestulen. Du förstår inte att sådant sätter spår, men jag kommer aldrig berätta det för dig och du vaknar. Du vaknar med morgonfrisyr. Jag har inte sovit på hela natten och du drar in doften från min nacke och skrattar med sömnpulver i ögonvrån. Varför väckte du mig inte frågar du men jag svarar inte, för jag har fullt upp med att smaka på dina läppar. Sedan säger du att jag är vacker och jag undrar varför det är mer okej att du säger det, än att jag säger det, men tänker det bara tyst. Mina händer genom ditt hår. Morgonfrisyr. Dina händer på mina höfter. När jag har ont värmer din hand min mage. När jag tar bort min hand lägger du tillbaka den.

Lika snabbt som du skämtsamt frågar vad våra barn skulle heta säger du att du inte vill ha ett förhållande. Du är det vackraste. Du är också antagligen snart försvunnen. Jag kommer inte heller hålla dig kvar, för något i dig gör att jag inte får fram ett ljud. Jag drar händerna genom ditt hår. Genom din morgonfrisyr.Vi kommer aldrig bli gamla tillsammans.Vi vet det båda två.

Du har vaknat. Jag vänder mig om och blundar. Vill memorera de sista dagarna, kanske de sista timmarna. En arm läggs runt min kropp. Du ber mig påminna dig om allt vi gjort tillsammans så att du inte ska glömma. Jag öppnar ögonen. Imman på rutan har börjat försvinna. Solen letar sig upp. Sedan räknar jag upp allt jag minns. Alla våra äventyr, alla våra stunder. Om någon dag kommer allt vara imperfekt.

Vi säger hej då i slutet av maj. Vi kramade varandra så tyst på morgonen innan han gick. Jag kommer aldrig glömma dina fräknar eller att du sårade mig en gång. Inte heller din ambivalens över vår (icke-) relation. Jag drar en sista gång mina händer genom ditt hår under tystnad. Vi ses viskar du. Sedan öppnar du dörren och ser på mig en sista gång innan du försvinner runt hörnet. Du försvinner med din morgonfrisyr och lämnar mig kvar med minnen. Speciellt från den där morgonen när det var så kvävande varmt att jag inte kunde sova och du andades så tungt att rutan immades fast.

Du var det vackraste jag sett. Men fick aldrig reda på det. Jag kommer inte heller berätta det för dig. För du förtjänar det inte. Men glömma dig kommer jag aldrig.




Prosa (Kortnovell) av Ivanovitj
Läst 304 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2015-06-22 23:12



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ivanovitj

Mina favoriter
Centralstationens toalett