Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Mitt fjortonåriga jag skrev det här, snart 10 år sedan. ett rop på hjälp som aldrig besvarades..


Trasigt!

Den kvällen blev jag själv.
Den kvällen tvingades jag bli vuxen.
Den kvällen tvingades jag bli vuxen.
Den kvällen förändrades allt.

Ansvaret blev stort och mycket en börda.
Ansvaret blev för stort att bära.
Ansvaret flöt ihop med livet och blev träligt och tungt.
Ansvaret gjorde mig skada.

Allt har blivit till en suddig röra.
Allt har blivit till en börda.
Allt har blivit till en mardröm.
Allt har blivit mitt fel.

Ett hjärta bär på mycket, mitt på svek!
Ett hjärta bär på mycket, mitt på oro!
Ett hjärta bär på mycket, mitt på sorg!
Ett hjärta bär på mycket, mitt även på kärlek!

-----------------------------------------------------------------

Du var din mors psykolog och nu är jag din.

Ska du föreställa en mor?
Som du behandlat mig?
En mor ska trösta sitt barn,
inte tvärtom!
En mor ska finnas där för sitt barn!
Här är det tvärt om, ombytta roller.

När allt känns skit och ingen finns där.
Vad gör man då?
När man är ensam kvar med allt.
Vad gör man då?

Då förväntas man bita ihop och utåt vara glad och stark,
Jag försöker så gott jag kan, men varför går det inte?!
Ingen klarar av något sådant..




Fri vers av dumdum
Läst 619 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2015-06-25 21:49



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

dumdum
dumdum