Trots att dörrarna för en bra stund sedan mekaniskt hade surrat upp på bottenplan så dröjde min entré ut till tamburen. Jag lät höften bryta ljusridån så att dörrarna inte skulle slå igen medan jag ivrigt försökte valla ut två flugor vars livsöde jag känt ett ansvar för.
Samtidigt som jag lyckades valla ut flugorna som ett par, klev ett annat par på hissen. En våg av tacksamhet sköljde över min omtänksamma gest att hålla kvar hissen åt dem.
I mitt försvagade tillstånd hade jag hade inte styrka nog att förminska deras tacksamhet så jag lät dörrarna surra ihop till stängt läge igen, och åkte tillsammans med dem tillbaka upp igen och tog sedan trapporna ner.