Tjutande blåljus, det är ambulansen som far förbi.
Inuti ambulansen ligger någon.
Jag vet inte vem.
När ambulansen kör förbi, vill man titta in,
för att se vem personen är.
Det är någons Bror, Syster, Son, eller dotter,
Med ett namn.
Med ett Kön. Som en individ.

När ambulansen kör förbi, erinrar man sig, att kanske har personen det bra därinne, ty i en ambulans, existerar nästan inte omvärlden. Man är inte ensam, men skälet till att man inte är det, är inte bra.
Det är bra, att ambulanspersonalen vårdar, är ömma, ibland ruffliga, för att de vill ens bästa. Nu känner jag, att jag tar det till ett personligt plan, men det är kanske så man måste göra.
Ambulansens rutor är tonade, finns bara han/hon plus ambulanspersonal, kanske någon anhörig med också? Hinner man plocka upp en anhörig som är inom samma adress, om det är blåljusen på, som gäller?
När det är sekunder som räknas. Blåljus borde kallas för Sekundtutan.
Jag vet inte vad som har hänt, för jag ser inte in.
Hade jag velat se?
Kanske inte det. Om det "såg" allvarligare ut, än ett hjärtstopp.