Sjung mig, O musa, min sångmö,
om hjälten som reste så vida omkring.
Sjung mig, O dotter av Zeus,
ur vilken källa du än behagar dricka.
Sång IX:
Vart ska du nu? Hem? Min jacka
fladdrar och fångar upp vinden,
skorna knarrar, trots att de fyllts
av vatten då jag korsat och vandrat
genom pölar. På en parkbänk
har några redan druckit sig in
i glömskan. De frågar:
Vart ska ni? Hem?
Ja, men först ett glas!
Sång X:
Alla är ensamma i Grottan och stirrar
enögt då vi sveper våra glas. Om det är jag
eller Svante som gör det vet jag inte,
men vi bränner av misstag en enögd
med cigarett. Han spänner ögat i oss,
och vi är redan ute när stenar viner
omkring oss och förbannelser kastas
i våra ryggar:
Drunkna era jävlar!
Sång XI:
Med andan i halsen landar vi på
Aiolos uteservering. Men då Lasse öppnar
sitt eget medhavda blir vi blåsta
av en skintorr kamrer
som viskar till servitören,
som viskar till kocken,
som viskar till Aiolos
som driver oss ut, som om vore vi
en svinhjord. Måhända var vi svin,
dock lyckliga och långt hemifrån.
Sång XII:
Med allt fler glasbottnar och flaskbottnar synade
släntrade och äntrade vi till slut – om det var ödet
eller ej kan jag inte svara på – dansklubben
Shadowlands. Bland all dunka-dunka
mötte jag alla mina tidigare döda vänner
vilka dukat under. Till och med min döda mor
var där och slog runt, och viskade:
Ha det så bra. Det är också här
min historia blir grumligare och grumligare.
Sång XIII:
Jag minns att de sjöng, de var snygga.
Vi satt som trollbundna,
medan de klippte och rev sönder
alla sånger jag någonsin skrivit.
Vi ropade till varandra. Vi slogs
mot två sjöodjur och sex av oss slukades
och försvann. Det blåser upp till storm
där de sista, utom jag, drunknar.
Solen går sakta upp vid horisonten
och jag vaknar naken,
uttråkad, av att någon frågar:
Vart ska du nu Odysseus? Hem?