Någon i livet kvar...
Ensam som inte själv kan ta sig ut...
Vet Du hur det på ett servicehem ser ut...

Där sitter äldre och tapetserar väggarna,
på samma plats, dag ut och dag in, ÅR efter ÅR,
inte under mål- och sovtider förstås, men
annars hela tiden...

De ser mot ytterdörren så fort ett ljud därifrån hörs...
Det syns på hela deras kroppsspråk vad de tänker och
väntar på: Nu kommer det väl nå´n till mig...

Visst personalen rullar ut folk så fort de kan, men det
uterullandet är ju inte schemalagt, den utflykten blir
ju endast av OM personalen har tid...'

Få av de boende hade täta besök, de flesta mera sällan
av den varan... Jag var hos min man ofta de två åren han
bodde på ett servicehus... Trots att personalen sa till mig
att jag behövde inte alls komma SÅ OFTA... Jag kom ofta
ändå, rent av sket i vad de sa till mig... Jag gjorde som jag
ville och det som passade min man bäst... Trots att jag
blev omyndigförklarad direkt när min man hamnade
där, så hade jag en järnvilja att kunna föra min mans
talan när han inte själv kunde... Vi körde vårt eget
race när det gällde hur ofta vi skulle ses...

Och Du som har en stund över i Ditt liv...