Dagdrömmer om att inte vara långt från dig, stänger stadspulsen och hör steg närma sig. De är precis som jag minns, ingen annan går lika varsamt på höga klackar som du, har berättat det för alla jag känner i världen. Jag vågade nästan beskriva hur du rörde dig som jordälvan i vårt kärleksbrev.

Tystnad gör aldrig ont, den känns endast brutalt ensam och jag kan inte ändra händelser som hänt, ändå börjar jag blöda när du vägrar bli en bild igen. Staden väntar, men du finns någonstans bortom oss. Du är kanske mellan solar och galaxer. Inte vet jag om du promenerar på vatten idag. Inte förstår jag vad som händer dig.

Sover oroligt om natten, vaknar av att du ber mig hitta saker. Det är svårt, men jag går i mörkret tills jag får skavsår på fötterna, då gömmer jag mig under täcket och reser hem. Det är bara det att barndomsland står orört, är ett hopplöst museum av rädslor. Du sa det, innan du slöt ögonen och gick balansgång på morgonljuset.

__________