Jag skaffar mig ett nytt namn,
krymper
och tynar slutligen bort till en osynlig person.

Nu stängs dörrarna,
för nu har jag totalt tappat kontrollen.

En fara för allt levande,
det är jag!

Plötsliga tankar talar om hur enkelt det är att dö,
när jag ser kniven framför mig.

Dock är mina fingrar vassa som klor.
De är tillräckliga vapen för att göra skada
och skapa sår.
Även om det syns så känns det inte.

Känslorna har försvunnit någonstans på vägen.
Inombords är min själ splittrad,
likt glassplitter som förstör allt inom mig.

Jag försöker prata,
men jag kan inte.
Orden vill inte lämna min mun.

Så nu är det som att jag aldrig existerade
även om jag bankar på dörren till min cell
och lägger mig ner som ett lik och gråter.

Nu närmar sig väggarna!
Nu kvävs jag!

Ensam och osynlig.