Jag har inte älskat sedan jag var rå-sa.
När rosor växte över alla blommor, och äpplen mognade på min kind. Jag lät dem aldrig plockas, för det var inte dags än. En liten klocka, och det skulle vara min tur att i fluffig skrud dansa på porslinsgolv med en metallkrona upp och ned. Det skulle klirra.

Sedan var det för sent. Allt var grått och jag föll och bönade och bad någon att ta hand om mig, att äta mig. Så finge jag skiljas från det som inte förblev för evigt och som man trodde. Och visst fick jag dansa med en metallkrona upp och ned. Och det gnisslade.

En spädgris med ett ruttet äpple i munnen. Jag varade en måltid livet ut. Ingen efterrätt. Inte söt.


Nu älskar jag aldrig mer.
Nu handlar allt om hat.

Jag är hungrig.