Hon blev på något vis symbolen för allt jag lämnat
All saknad och sorg
En påminnelse om att jag en dag måste återvända, innan min historia är helt glömd

Det var inte det att jag hållits tillbaka, men något skrämmande tog fäste i mig när det blev tydligt att jag förväntades stanna kvar.
Min kappsäck har alltid stått färdigpackad vid dörren, bara plocka upp och gå

60 mil norr ut sitter min far med sin kol och hostar, min mor med sina familjealbum, min syster med sina barn, min bror i sin grav. Längtar de också bort?

När den lekfulla elastiska hinnan stelnat och blivit en vägg, ska man bara acceptera att det är livets gång? Ska man bara tänka att det alltid blir så?