Tattare är vi, mina barn och jag, vi har levt så, identifierar oss med det och det känns helt okej.

Vi har flyttat runt. I alla kvarter har vi blivit utpekade som tattare eftersom vi har en livsstil och ett temperament med mer färg, som oftast gör att andra försvinner, tonas ner, blir mattare.
Minns när jag ringde till kiosken, sa hej, undrade om jag kunde krita en grej ifall hon kunde placera mig, hon svarade: Ja jag har sett dig, ser ut som en Taikon!
Wow, de visste vilka vi var även här i stora stan och redan andra dan! Lattjo!
Kreti och Pleti sa att de skulle blivit lack, jag har aldrig hajat varför. Min före detta svärfar sa alltid: Nu kommer tattarna när vi dök upp. Det kändes bra att han missat poängen, vi tålde aldrig varann och glåpord behöver kraft från fördomar för att få effekt.  

Vi har en stil och ett utseende som inte rinner i vårt blod.

Jag blev så paff när jag kastades ut från gemenskapen i Facebookgruppen för resandefolket/dinglare, hela grejen kändes lika bisarr som när barndomens zigenare (romer) blev lack över att jag klippte mitt långa mörka hår. Var börjar jag och var slutar du - var slutar jag och var börjar du?
Jag har levt med en rumänsk zigenarfamilj i Italien, gått omkring i traditionsenlig utstyrsel en hel sommar. Flätor i håret och dubbla kjolar som frasade.
Forskarna säger att tattarna inte är en homogen grupp. Tattarna själva anser det och regeringen har fastslagit att de delvis hör ihop med romerna. Själv får jag nobben, identitetsfrågan går djupare än min förankring. Moment 22.