bröt järn i dag

malm

med bara händer

långt nedanför jorden

dit klyschyorna aldrig nått

vi var några stycken

som möttes upp därnere

så fort vi såg varandras ögonvitor

skrattade alla

en sade att det mörkaste han någonsin sett

hade förut varit skuggan av en bingolott

den andra

jag tror var kvinna

sade att hon aldrig haft någon att skratta med förut

och i förbifarten log hennes vitor lite extra

när hon blåste såpbubblor som ingen såg,

inte ens hon

hon var tvungen att hoppa, sade hon

och skratta åt tråkiga saker

så det vände och blev ljust

för hon hade gått i väggen

och kräkts i flera år

och skulden, sade hon, bar skämten som omringat henne

som bara varit fyllda

av ljummen ljus förväntan

den tredje

hon sade knappt nånting

men lyssnade

njöt

och klappade händerna

för att det skulle rasa

några stycken bergsmassiv

och alla hjälptes vi åt

att mala dem till järn

skapa oss en räls

att åka genom tunneln

till något vi förtjänat

fritt från mer än

vi någonsin trodde