Det är vår i luften
och Edelweiss vattenkammar sitt grå tunna hår bak.




Han småvisslar knäpper sin slätstrukna vita skjorta
läppjar på sitt svarta kokkaffe
och knuffar i ordning kuddarna i den nedsjunkna soffan.



Det är tidig morron och det är alldeles tyst i området,
dessa ögonblick Han uppskattar så, lugnet tystnaden inte en själ



Han låter timmar passera och det blir dag,
utanför ändras ljuden och det rör sej alltmer på gatan.



Han sitter ned i soffan rullar sin cigarett i teven är det matlagningsprogram
det är alldeles mörkt borta i hallen
ljus sipprar in mellan glipan på



masoniten fastlimmat med tuggummi och saliv för fönstret



hans mungipa blir
alltmer sammanbiten
ensamheten tär
den han har valt att leva i
och åren går
och åldern den gör sej
mer och mer påmind



utanför skriker barnen på gatan
De höga blå radonhusen står som klossar bredvid varandra
på gångstigar går mammor med sina barnvagnar
runt i en ring med blå ballonger som blåser i luften



runt ligger sönderbrända mopeder som fortfarande ryker
efter underklassens upplopp
de som inte känner någon framtid i detta land
ger uttryck för sitt raseri.



För Edelweiss räkning väntar bara den sista smörjelsen.



Den leda på hemmet dit man forslas.
Dit man bäddas ned i ett rum
och lämnas att somna i



då kvällspersonalen tar vid runt klockan 17.
En efter en rullas de in på sina rum.
Hissas ned med sälar
ned i sina sängar.



innan lysrören släcks.



Edelweiss suckar och stirrar på det glada uppsluppna matprogrammet och slumrar för en stund till