Bajonettlåset löser ut, och jag svävar i en värld
av supernovor. Här i Rymden är
allt lugnt, jag dras inte med i det allmänna
tempot, kräftgången.
Maskhålet för mig till en plats
där ni kan offras,
jag är stolt över min personlighetsstörning,
ni kallar den ledaregenskaper.
Med ett svärd av vax droppar jag sanning
ner i en rund vattenspegel,
och ser dig stiga opp. Du, en strålande
fantom, har aldrig varit i ljuset förut,
ser dig häpet omkring,
och gjuter en saltstod där du kom ifrån.
I hjulet färdas vi från mättnad till mättnad,
finner en måne i nedan vid färdens slut,
och stiger av.
I Landet Under Vår Kontroll
slår hjärtan hastiga slag,
och en anemon äter non-stops. Här
i Bläckfiskparken möter jag likasinnade,
och vi simmar runt i skålen en stund,
tills vi har hittat ut igen.
Runtomkring oss breder alla andra ut sig
på stranden, i solfjädersform, och deras
gemensamma huvud tittar tillbaka: Det blinkar
vi blinkar, och inom oss undrar vi hur
fyra ögon kan se varandra,
medan två kan se alla andra?
Uppe, mot gräset, faller maskingeväret ned
och sätter sig i onaturlig vinkel mot himlen.
Dess enda öga ser bara oss, och vi inser
att friheten har sitt pris,
och genom att blunda kommer vi åter
till livet, för livet
finns inom oss, var och en.