Följer du med?
"Ja, jo!
Visst skulle hon det.
Absolut ville hon det.
Följa mig ända dit:
Dit, där poesin finns,
dit, där dikten föds.
"Jodå, visst" log hon.

Vi vandrade.
vi färdades.
vi tillryggalade väg.
vi for tillsammans.
vi höll varandras händer.
vi hjälptes åt!

Förhöll oss i denna värld
lycklig att den andre fanns.
Tog ett danssteg,
låg på rygg, såg moln.

Efter många år,
En tidig morgon,
klättrade hon upp i en hög björk
och var försvunnen.
Du var borta,

Där försvann drömmen om dikten.
Poesin syntes borta.
Allt tomt, allt tyst.
Försvunnen med det dansande steget,
och leendet att le in i.

Svårmodet - inte modlösheten-
väntade under granen.
Allvarlig, sträng, visade han på en sten:
"Där skall du sitta.
Där skall du skriva.
Där skall du tänka.
Börja med ett farväl till din följeslagare;
Sedan får du leta vidare , ensam."

Tid gick.
På så sätt upptäckte jag den inre vägen.

Men saknar ofta den yttre....

ue.