Korsord är bra. För minnet, för synapserna, för humöret. Skönt med utmaningar, lika skönt med busenkla varianter, som piffar upp ens självkänsla inför misslyckanden att knäcka precis alla nötter i ett rutfält. Hurra!

I min yngre medelålder gillade jag fredagsbildkrysset i dagstidningen. I den sena medelåldern undvek jag det. Varför då? Tja, det gamla vanliga - ovilja att bli negativt bekräftad inför mig själv. En burn out utmognad i depression tog bort läslusten. Värre än så. Med den försvann också skrivlusten. Och löslusten. Lösförmågan gick i botten.

Då kom hjälpen, från ett alldeles överraskande håll. I form av gratistidningarna metro och 100 (sata, som utgavs av Finska Notisbyrån). Föredömligt korta notiser under korta rubriker. Först klarade jag bildtexterna. Sedan ingresserna. Och sedan hela notiser. Serier, tio frågor. Små tankesteg, varje dag. Ingenting jag planerade.

Tidningarna delades ut av levande människor som gav ett leende. De räddade säkert många fler ensamma människors dag än bara min. Idag finns bara metro, tyst framlagd att plocka åt sig på metrostationerna eller inne på tågen, kvarlämnade exemplar på bänken. Sällan jag hinner läsa. Men jag minns och jag undrar ibland hur många andra som fått hjälp att med den återfunna förmågan i nypan, pinne för pinne, klättra upp ur den tappade läsförmågans djupa brunn. Hur många som ännu famlar på bottnen.

Det kallas koncentrationssvårigheter, det botas med piller. Men det finns andra sätt. Som att lösa enkla korsord, gradvis svårare. Som att leka, för att det är roligare. Som att se hjärtan eller fyrklövrar eller små barn eller jyckar, växla något ord med dem. Som att skriva, skriva, skriva. Som att spela Mah Jong på datorns bildskärm - för att det tränar synfältet att pejla in brickor som blir par. Största möjliga information kan man ta in bara om ögonen är avspända så att också det perifera synfältet aktiveras. Avspända ögon känns som lugn i själen. 

En vacker dag är man sedan där. Mötande människor ler mot en. Korsorden är ens vänner, böcker likaså. Plötsligt läser man inte ord för ord eller ordgrupper på ett par tre ord. Man läser rad för rad. Och i synfältskollen får man fulla poäng i stället för bekräftelse om att synen som vanligt blivit sämre. Pappersbergen spricker, rasar, mals ner. Det är dags att skicka vidare - att en dag kan du som nu upplever svårigheter att läsa se tillbaka och säga "det var då". Att du aldrig kan veta hur mycket ditt snabba leende betytt att få. Låt aldrig hoppet gå!

Sign. Bokmalen som inte kunde läsa

2015-10-05  12:20