I min barndoms trakter, när jag var femton år, så vi
lyssnade på Kapten Mördare, när han bakade
sin pastej.
Det fanns ingen hejd på fantasin, och stämningen var god,
vi åt av tårtan väl, för nästa dag var ett nytt skolår.
Om jag vetat då vad jag vet nu, som man brukar säga,
så hade jag skitit i allt, för det blir ändå som det vill.

I en värld där alla ska samsas blir det alltid gräl,
vi fajtas om vad som är det värsta, och den
som är bäst får ta smällen, i gruset dansar
en fjäril.
Det är då som det stora lugnet sveper in, den inre
ungen är glad och trind, vi spelar på
minecraft, och vi är rikast i universum.

Vid torget står en blodgivarbuss, det är kallt,
en kråka flaxar över träden, en droppe
blod som rinner åter.
I pappas barndoms trakter, när han var
femton år, de for fram på motorcykeln
Silverpilen, rätt förbi
kyrkogårdens järn. Det fanns ingen hejd på modet,
stämningen var macho, de åt av
farmors stekta sik, för imorgon var det att
hjälpa till i hamnen efter skolan.
Om vi hade vetat då vad som händer nu,
skulle vi ha ställt till med fest i
vargtimmen, och kanske att vi hade
lärt känna den andre, och blod
blivit tjockare än vatten.