Jag vet någon annanstans, sade hon. Där det växer guldapelsiner på askträden. Att här bara dör allt. Kom, jag har en stuga på månen. Hårda tysta hus plågas av tystnaden. Det ekar över gatan när hon viskar, Sedan svänger hon av vid den sista utposten. Kanske skuggorna från bilarna, eller så är det bara vinden man hör. Har aldrig varit här. De röda kupolerna med silverstjärnor, guldregnet som strilar ner över apelsinträden, och så stugan där beläget bakom själva månen. Denna undanskymda värld av segelbåtar som guppar runt. Det är något bekant med den där parken. Det är det där ljuset jag sett från en tågstation i en film, Den där vänthallen som alltid sett likadan ut i alla tider, alla., mannen där med runda glasögon i biljettluckan, Som om jag sett henne här förut, hon bara ler, plockar bland fallande blad från de vajande askträden, låter de virvla runt i vinden. Dansar hon över någon annanstans med mej. Som skribent flyter jag på en husbåt utmed kanalen, det är sommar och jag går uppför kullerstensgatorna, hem, längs de blixtrande gatlyktorna med sina kisande äggformade glödlampor som stirrar på mej, följer mej som för att trösta mej., Tårarna bara rinner, så långt bort till någon annanstans, detta regn som faller över de fördragna fönstren. Sade hon, jag vet någon annanstans.