Lyktor som blänker utmed kajen.
Havet och himlen
sover utmed klipporna.

Man känner trädens närhet.
Deras grenar är magra som svältande lekamen

kronan högst upp når inte ner
höstlövens märg,
Markens törst
står där och ingenting kan hjälpa henne

Och det blinkar bakom månen i de övergivna dungarna
huset verkar obebott.
Knackar på dörren skaver med foten
och knäpper mot glaset


mina läppar brinner av kyla darrar som på ett litet fruset barn
av de ord
jag nynnat som ett mantra
Dörren glider upp man hör gångjärnen grina

De sitter som vaxdockor runt ett köksbord.
En man och en kvinna
och deras två barn samtalar

De är grå i ansiktet grå som vädret
grå som väggar runt centrums höghus
elden har slocknat i spisen
vinden viner genom sprickor.

Men skorstenarna på takåsarna runtom står intakta

De står bara där
de låga kullarna
över landskapet
där har djuren
betat i tusentals år.

Jag sitter och ser in i deras ögon
de är långt borta
bara mina andetag hörs.

på talriken ligger soppa upphälld
ljuset har brunnit ut

De dansande hästarna flyger så vita i skyn
De är änglar som vakar över mej

trasdockor vinkar i fönstret
de är de enda som rör sej i köket
viskar och försöker kommunicera

deras ögon är så fulla av liv
och kärlek

sydda på gammalt vis med guldtråd
Det blir aldrig mörkt ett evigt ljus sipprar ner

Sitter kvar länge
läser några rader på en lapp
som ligger mitt på bordet

himlens ultravioletta färg
med sin gammastrålning faller mot fönstret
vajar som en himmelsk fana

Stjärnformad och full med oändlighet
ligger den där
förtöjd över mej