Han min stora kärlek ringde mig
en kväll sa han måste träffa dig nu...
Kan du jag träffas på stan
så fort du kan...

Jag åkte till stan, såg honom på långt håll
han va´ju så fin, men vad ville han...
Som han inte kunde ha sagt igår då var jag
ju hos honom, hans bästa vänner var ju
också där och de sa till honom, du borde
bestämma dig för Ewa... Han tittade
upp på dem och sen på mig, sa inget
bara bytte ämne, sen blev det inget
mer sagt om detta...

När jag klev av spårvagnen, kom han
fram till mig och sa, mina vänner la sig
ju i din och min affär, de sa du var ju bäst
av alla flickor jag haft... Men jag gillar inte
när folk lägger sig i det som inte angår dem...

Men jag säger dig, jag tycker om dig men inte
din stil, du är ju glad åt alla, ler glatt åt alla, en
så´n tjej vill jag inte ha... Du kan ju skratta
till bara en främmande karl talar till dig, jag
vill ha nå´n som inte faller för alla, du borde
ju hålla på dig mer... Du bjuder ju ut dig...
Så jag tackar för tiden vi har varit tillsammans!
Du får gå åt ditt håll och så går jag åt mitt!
Jag vände på klacken och gick! Minns
inte ens om jag sa hej...

Men detta hade jag inte väntat mig...
Jag fattade ingenting... Men jag hade ju
hört det förr att jag var för glad... Men han
hade aldrig ens nämnt det, så jag hade tänkt
att han ser väl på ett bättre och annorlunda
sätt än vad andra hade gjort...

På torsdagar brukade han alltid vara på
"ett visst dansställe"... Mina väninnor sa till
mig, klart jag skall fortsätta att gå dit,
vill han inte ha dig behöver du väl inte
bry dig om honom..

Jag gick dit... Han var inte där, han syntes
inte till, tur tänkte jag, hur skulle det gå för
mig om han dök upp...

"SAVE THE LAST DANCE FOR ME" spelades
upp, det var sista dansen för kvällen... Mina
blickar flög över dansgolvet över borden vid
serveringen, han syntes inte till...
Jag pustade ut...

Jag var uppe och dansade... Melodin började
ta slut, då såg jag honom i ögonvrån, han var
uppe och dansade med en flicka, nu stod han
och jag rygg vid rygg, jag vred huvudet i
en miljondels millimeter så jag kunde få
se honom från sidan, då såg jag hans fina
bruna kind de långa ögonfransarna det
bruna håret som lockade sig i nacken
så hör jag honom säga till flickan han
dansade med när dansen var slut och
när han som jag och alla andra
började att lämna dansgolvet.
-Får jag följa dig hem...

Då kände jag hur jag darrade i hela
kroppen, när jag gick och satte ner
fötterna klirrade de mot golvet
som om jag gick på glas...
Ratta tatata ta... Ratta...

Jag tog mig hem men minns inte nu hur...
Jag var 20 år då...

Bara att jag kände en iskall så tom fasa
som fyllde hela mig... Inte ett tag utan länge...