Jag kommer ihåg den epoken då det var inne att vara mystisk.
Och mystiskt att vara inne. Man coolade ofta omkring på stan och smög på varandra, agenter för sig själv och sin geniala särartade briljans. Att på något vis anpassa sej till samhällsmaskinens utstuderade destruktivitet var ett skällsord. Vi simmade i ån och gapskrattade, målade våra kroppar, deklamerade vår friska vilda kärleksfulla dånande vrede. Klädde ut oss till allt möjligt, läkare, sjuksköterska, brandman, brevbärare, och låtsades ha sex i parkerna. För att inte tala om all vår helt vansinniga gatuteater!
Det var tider det. Det var så lugnt. Det var så alternativkulturellt orgiastiskt levnadsglatt. Ett skimmer av mystik och starkaste ömhet.