Redan vid sjösättningen
börjar våra kroppar ta in
tidvatten genom sprickorna. 

Tyngre och tyngre vandrar vi
genom vågorna och söker
ett fastland, en hemmahamn. 

Våra urgråtna ansikten
skrumpnar av alla nattsånger
till de vindlösa seglens ära. 

Hade du inte lovat att det finns
en hamn att verkligen nå,
skulle vi borra hål i skrovet. 

Under tiden försöker vi förstå
signalerna, ljustecknen, drivandet,
medan vi öser vatten och tid ur båten.