När glädjen en famnar stort
då går det aldrig som folk innan trott
att man då skulle gapskrattande
dansa runt av lycka fort
men nix, det blir inte ett knix
ögonen blir som över rinnande brunnar...
Men folk grunnar på
vad var det som blev fel nu då...

När sorgen hamnar hos en och slår ner en stort
då går det aldrig heller som folk innan trott
att man skulle skrika i högan sky
i sorgen sin, hänge sig och bara gny...
Men en djup sorg gör att man tappar andan
man känner sorgen välla fram från alla
inre rum, man öppnar munnen
men upptäcker att man har blivit stum...
Och folk grunnar igen på...
Den där tycks då inte heller
om sorg ha nå´n alls hum...