Mamma du är så snygg säger dottern. hon spanar in i mig för att se om hennes omsorg gått fram.
vi viks ihop till lustiga figurer, som origami med människosjälar. När du föds har ingen klottrat namn på din känslokropp inga vikmärken syns. kan du minnas första gången du såg ditt ansikte i en spegel?
jag minns en rädsla att andra människor skulle tro att jag såg ut så som i spegeln. Platt. jag tittade och undrade var mina andra jag var.
det syns så lite i spegeln minns jag att jag tänkte. av mig och andra människor.
skrämd drog jag mig bort i andra bilder. jag målade mitt självporträtt varje dag under studietiden på mina första tre konstkolor. Stirrade i spegeln och struntade i den.
målade pandan, grisen, sockan lilla sockan var ju jag.
på högskolan avsvalnade intresset.
det här är inte jag, jag är många.
jag bestämmer själv vem jag är.

Spegelbilden är en människoutplattare!
en sanningssägare utan kärlek, en gripen 999 som griper med rätten att bomba dig sönder och samman.
svårare är det att ta in kunskapen att även andra människor
är
magisk materia
av honungsvatten och eld
av yta och upplöst
av hårt och pågående film
en mycket svårare uppgift.
fryser över armarna vill dra nu som moln kicka moln. slippa undan detta faktum att andra är magiska kemiska föreningar som jag.
frigörelsen av flödet är en evig kamp.
kampen mot det enda Nyllet. jag är rädd för att skriva mer. tänk om upptäckter görs som sågar av grenen jag sitter på. grenen mina vänner sitter på.
som fåglar hårt tryckta mot varandra.
för vem är inte rädd för det enda Nyllet?