Karuseller rostar i regn
Hon i ensamhet
Raden har gått sönder.
Trädets ryggrad nedböjd över
en flod av ord.
Trycksvärtan är en horisont om natten då du är som vackrast
Hörnet i rummet
är sytt med silvertråd. Smekt av dagar då alla lämnade allt kvar i dimridåer
i röklukt och syntetisk slummer
varmt blod i ådror
Andetagen stryker längs väggarna.
tar plats i stolen där
Han börjar skriva
"Fönstret är våra ögon
som kikar in, Vi vill lyfta henne och ta henne ut i månskenet
låta det tunna tyget innanför falla som ögonlock."
Den brinnande energin av blåst utanför sveper som tankar i hans huvud när han skriver, han skriver : "Allt som kommer utifrån är en tröst
som vill tränga in och omfamna henne."
Skriva henne naken,
borsta det svarta håret
ut över de klippor
som bildar kontinent.
'
Han fortsätter
"Fyren blinkar
när hon knäpper upp linnet,
tusentals båtar som sjunger
invid en sluss Dörren in i dej tinar efter vintrar av ensamhet."
Han reser sej glipar med persiennen
Han tänker
Hon är en ensam regndroppe kanske dunstar snart
Han skriver hur de nuddar varandra
nästan bildar en pöl där hela månens spegelbild ryms