Ingen ser dej.
du osynliga fågel, du är i din undanskymdhet
i din tystnad

Så orörd är natten.

Jag går till den skogen och väntar på det stjärnfall
av pudervit snö stoft blandat med dom glittrande flingorna

låter lägga sig invid sjökanten
av vass och ovalformade stenhällar

I mina tankar, jag tänker,

ännu längre bort i utkanten av mitt eget kosmos
regnar det diamanter ner i kratrar

Överallt ligger där gator.

Husen står tätt
och vattnet är kristallklart.
löven på grenarna känns så spröda
nästan som en kind i ålderdomen

och jag tänker

att hon går tyst uppför en trappa
uppför där våra hem gömmer sej i fasaden
där du och jag läser hennes värld
som i en silhuett bakom mörka osynliga rader

tåget där nere som försvinner in i en tunnel
insprängt i det höga berget

som ett svart hål där röda lampor blinkar

Hon går sakta
och känner luften vibrera av kvällsdiset hör kyrkklockan röra sej i luften

hur den smeker lätt med varsamma fingrar
medan vinden sliter runt döende höstlöv

Låter sej falla i en färgsprakande virvlande dans
och det blinkande skeppet ovanför de nedsläckta gatorna som sveper som en tyst hand över sovlandskapet

Runt runt konstaterar de att här kan Gud känna sej lugn