jag har glömt dem
alla dessa människor
jag minns ändå dagarna
som var så fulla av hopp
men deras ögon minns jag inte

bara tingen omkring mig
och bilderna, porträtten
på väggarna, ansikten med
ögon som såg på mig

jag minns en stol och ett par
slitna vinterkängor
mattan som kavat ihop sig
och gruset under fotsulorna

jag minns solljuset som sken
in genom burspråkets fönster
akvariefiskarna och den blå
zinnian

det var på femtiotalet
då människorna var högre
högt över mitt huvud, log de
åt det allvarliga barnet

jag minns deras munnar
men jag minns inte
deras ögon