Det är en lång dag av tystnad, innan du svär över att jag ber dig vara någonting annat. Du vill verkligen inte ändra strukturen, vågar aldrig tänka tankar om hur blixten sätter barndomslandet i brand och att brandbilar aldrig rycker ut.
Ugnen är het när du går balansgång bredvid, brödet är redan bränt, men när du trillar finns endast jag och fångar ensamhetens galenskap, försöker bända ner regnbågen som plåster över torkat blod.
Vissa sår är acceptabla att lägga bakom hjärtat, somliga händelser göms undan långt under blomsterbädden och saknadens konstiga tårar. Det är väl självaste fan att de gör ont när det mörka sällskapet sjunger psalmer falskt.
Idag handlar det om oss och barnen som ritar solen kring drömmar, ändå slår du på blåljus och sirener, åker för att rädda det som finns kvar i askan. Det är första gången jag hör dig skrika rakt ut och sen biter du hål i tungan.
______