Tallarna, med sina trassliga huvuden,
står långbent längs motorvägen.
Sörjer sina förlorade kottar. 

Över dem hänger slöjande skyar,
blyertsgrå moln seglar in från havet,
                                      det luktar Gud. 

(Jag känner ingen mänsklighet,
bara personer,
inte heller äter jag bara bröd.)          

                   Mene mene tekel, min vän. 

Vi rusar fram i rullande rustningar.
Tittar på de andra. Möter blicken.
Mäter avståndet. Griper ratten och parerar. 

Eller är vi bikupor på hjul? Stridsmålade
och beredda att försvara vår honung.