Somliga offentliga personer betyder mycket för oss. Ibland kan de vara så intimt förbundna med vår egen ut­veck­ling att allt som har med dem att göra handlar om oss själ­­va. Jag märkte det för en tid sedan, när jag skulle skri­­­va en dödsruna om Lou Reed för en sajt jag hjälper till med. Hur jag än försökte blev det en slags själv­bio­gra­fi. Texten, som efter viss själv­­över­vin­­nel­se pub­li­ce­ra­des, blev kort och torr. Det var inte rätt plats att sortera ut min personliga historia.

Antagligen har ingen av de stora rockikonerna väckt så motsägelsefulla känslor som Lou Reed. Hans livs­kur­va liknar utåt sett de flesta av hans kollegors. Några kor­ta glans­år un­der sextiota­let följdes av de­cen­nier av in­ak­­ti­vi­tet el­ler medel­måt­tighet. Fast i hans fall var stor­hets­­ti­den ex­cep­tionell och åren av förfall ovan­­ligt pin­sam­­ma. Hans entré på rock­scenen var stilfull. Bandet han led­de, Vel­­vet Un­der­­ground, innehöll den mystiska och vack­ra Ni­co och konst­musikern John Cale. Det spons­­­ra­des av An­dy War­hol och tycktes personifiera det coo­­la New York. Men det var Lou Reeds sång­er som gjor­de det odödligt. De besökte platser där inga låttex­ter varit ti­di­ga­­re. Lou Reed tycktes vara den he­roi­nist el­ler sexuellt ”avvikande” individ han sjöng om. Det var oro­an­de ärligt och äkta. Efter fy­ra lysande men kom­­mer­­siellt misslyckade plat­­tor läm­na­de Lou Reed Vel­­vet Un­­der­ground och in­­led­de sin so­lokarriär. Trots en­staka ljus­­punkter är det svårt att be­­­skriva den som an­nat än en lika utdragen som djup be­­svikelse, do­mi­ne­rad av miss­­­bruk och cy­nism. Men den stora ironin är att det var först som soloartist, under de värsta åren av per­son­ligt förfall, han blev fram­gångsrik. I det skiljer han sig från alla sina kollegor, som blev berömda när de var som bäst.

1972, när Lou Reeds kommersiella genombrott kom, var jag sjutton. Som så många andra föll jag pladask för hans attityd, dekadens och allmänna farlighet. Han var som en uppenbarelse. Kanske måste man ha växt upp i en medelstor svensk stad för att förstå hur en trans­­sexu­ell personifikation av New York kan vara så be­frian­­de. Jag hade alltid känt mig udda, nu hade jag hittat en be­släktad själ. Un­der några år var han den murbräcka jag be­hövde för att ta mig loss ur den förljugna idyllen. Han var rock, frihet! Jag skul­le inte spilla mitt enda, fat­ti­ga liv på Vol­­vo, villa, ung­ar och trygghet! Vad som helst, bara inte småstads­li­­vet.

Under några år definierade Lou Reed och hans musik min värld. Jag klippte mig kort och började gå i smala jeans. Vi hade ett band som spelade blues- och Stones­­covers. Jag ville göra Lou Reeds låtar i stäl­let – fast an­led­ningen att jag blev kickad var snarare att jag var kass på gitarr. De andra sade att jag kunde skriva låtar till ban­det i stället. Jag började skriva texter i Lou Reeds an­da, men kun­­­de inte hit­ta på några melodier, så de blev dik­­ter. Plöts­ligt var jag poet! I och med det kändes små­sta­­den ännu me­ra trång, eftersom det inte fanns något att skri­va om där. Men jag var för rädd för att hoppa av sko­­lan, så när jag ha­de gått ut gym­nasiet åkte jag till Stock­­holm för att lä­sa litte­ra­tur­ve­­tenskap på Uni­ver­si­te­tet. Det var en chock. Mina nya kam­­rater var mycket mer so­fistikerade än jag, och fnös åt mitt tal om Lou Reed. De pratade om Velvet Under­ground. Jag hade hört lite av deras musik ti­digare, och tyckt det lät tunt och stö­kigt. Samtidigt fick jag allt svå­ra­re att försvara min idol. Hans plattor blev allt ble­ka­re och i pressen fram­­­­stod han som ett neddrogat vrak som sa­­de idio­tis­ka sa­ker. Lösningen blev att begrava frågan, och lyss­na på den nya musik som hela tiden kom i stället.

Så småningom, många år senare, kunde jag åter­vän­da till de gamla ski­vor­na med Velvet Underground, och för första gången faktiskt höra dem. Åter blev jag gri­pen. Samma urbana värld och i många fall samma låtar som på Lou Reeds plat­tor mötte mig, men ändå var all­ting annorlunda. Ut­tryc­ket var rakt, naket och käns­lo­re­gist­ret myc­ket bre­dare. Detta var på all­var. Rod­nan­de jäm­­förde jag det med min ungdoms plat­tor. Där var allt tea­ter med stora ges­­ter. Och det ha­de väckt mina allra star­­kas­te känslor och blivit mitt livs sound­track? Hur kun­de jag ha så dålig smak?

Länge brottades jag med detta. Lou Reed syntes ibland i teve och framstod som en dryg och själv­med­ve­ten skitstövel. Hans soloplattor, i den mån jag orkade lyss­na på dem, var bleka efterapningar av Velvet Under­grounds mästerverk eller pretentiösa och sten­­­döda. Hur kunde en sådan person en gång ha gjort käns­lig och ly­sande musik? Jag kanske skall säga att det­ta inte bara är min åsikt, utan en som delas av näs­tan alla som syss­lar med att bedöma rockmusik. Det finns en tydlig ka­non inom rockmusiken. Det är int­res­sant hur snabbt den skapades ur inget, som flora och fau­na på en ny­ska­pad vulkanö i Atlanten, kanske. På nå­got de­cen­­­­nium var den färdig och har varit stabil i si­na grund­drag sen dess. Man kanske kan tro att rock­kri­ti­ker spring­­er i flock, men för­utom stjärnorna själva finns det inga vär­re in­di­vi­dua­lis­ter. De pågår en ständig jakt efter glöm­­­­da mästerverk och undervärderade band. Alla vill ha en originell in­falls­vin­kel och egna åsik­ter. Sådant på­­­­ver­kar dock inte den samlade be­döm­ning­en av en stor mängd personer. Man är helt enkelt i stort sett en­se om vad som är bäst inom musikformen. Det är egent­­li­gen inte så svårt. Inom alla konstformer är skill­na­­­den mel­lan det som är fantastiskt och resten myc­ket stör­re än vi låt­sas om. Inom rocken hän­de dessutom det mesta inom ett dussintals år, så prob­lemet att jäm­föra verk från oli­ka epoker finns inte.

Jag ser på foton av mig själv som artonåring. En myc­ket ung kvinna som försöker se blasé ut, rörande som en hund­valp. Poet! Förförd av den grällaste artisten på pla­ne­ten, ett tomt skal som David Bowie klätt upp och gjort känd. Men mina känslor? Allt det jag upplevde var ju genu­int - min vilja att komma ut i världen, att bli något annat än mina föräldrar var min egen. Vad hade Lou Reed egent­ligen med det att göra? Hade jag kunnat hänga upp det på någon helt annan, till exempel Micha­el Jack­son eller Madonna? Är musiksmak bara sub­lime­ring­ar, slumpvisa uttryck för ens känsloliv? Är det därför al­la anser att musikut­veck­ling­en nådde sin absoluta höjd­­­­punkt just under deras ton­år?

Mitt skrivande slutade ganska snart i Stockholm. Ju mer riktig litteratur jag läste desto svårare blev det att in­billa sig att jag hade något att bidra med. Men jag lev­de bohemliv ganska länge. Hängde på krogen, träffade en mas­­sa underliga människor, undvek ett inrutat liv. Tills jag trött­na­de. Efter ett decennium på krogen känns en kväll fram­för teven nästan mer spännande. Med åren blev det också allt besvärligare att vara bakis på job­­bet. Ja, jag blev lärare till slut. Några år försökte jag ta mig fram som rockjournalist, men det blev för job­bigt. Så nu job­bar jag på ett gymnasium i en av de finare Stock­­holms­­för­orter­na, undervisar svenska och engels­ka. Jag an­vänder Vel­vet Underground som exempel på nitton­hund­­rata­lets poe­si… Förlåt om jag är förutsäg­bar! Lou Reed slu­tade sina dagar som drogfri och fin­kul­tu­rell på ett ganska irri­terande vis. Mysteriet kvarstår. Hur kun­­de han göra så mycket epokgörande under någ­ra få år, för att där­efter under resten av sitt liv inte åstad­kom­­ma mer än gäspningar? Jag har funderat mycket på det. De var säkert en massa faktorer som samverkade, till exempel miss­­­bruk, förändrad tidsanda, stigande ål­der och hans iso­le­ring som stjärna. Men den mest vä­sent­liga fak­­­torn tror jag var något annat.

Lou Reed var en känslig person. Jag tycker allt tyder på att något gick sönder i honom när han lämnade ban­det han hade ska­pat. Han hade gett allt i många år, men det fungerade in­te. Velvet Underground var ett av värl­dens mest nyskapande, bästa band men var okända och ut­fattiga. Tryc­­ket blev för stort, och han bröt samman. Un­­der en pe­­riod lämnade han mu­sik­bransch­en helt, och när han kom tillbaka var det något som saknades. Han hade stängt av käns­lo­mäs­sigt. För att inte bli sårad igen hade han skapat ett skal, som han sen aldrig skulle läm­na. Från och med nu del­­tog han inte. Han satt vid sidan om och betraktade, kallt och överlägset.