Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Flyttfåglarna sitter på glaset och knackar med näbbarna på det


REM




Nu gick solen ned.
och träden håller om varandra. De är de enda som står kvar här
och bara jag.

Sedan tittar jag upp, jag tittar upp och märker hur allt svävar, blänker mot fönster som är släckta.

susar omkring här sommar som vinter ibland i blått och ibland i ett silvrigt kristallklart ljus

högt där ute i ensamheten
känner man den stoftliknande hinnan runtom som binder oss samman

Morgonen kommer fort här det första tåget rullar in
någon är kvar i sin REM sömn. ögonlocket vibrerar lätt,

rör sej som för att försöka finna en utväg på den väg hon befinner sej djupt där inne i det mörka havet

Mannen under är redan vaken sitter i sin studio och spelar in sånger, han nynnar i en microfon, hör sin egen röst i hörlurarna.

Solen står högt på himlen, var femte minut lämnar ett tåg stationen. Träden vajar i vinden, jag tittar upp, ser hur allt svävar




Prosa av Lars Gullberg
Läst 229 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2015-08-02 11:35



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Läste den högt för min väninna, sakta och med pauseringar, så där som säkert Roosmann kunnat göra. Hon tyckter om när jag läser texter för henne, det är halva upplevelsen att få dem lästa för sig, de känns bra fina då. Själv känner jag värmen sprida sig i såväl kropp som själ. Det är rena poesin.
2015-08-03

    ej medlem längre
Så är det så så. nu så en som vet hur det är när tågen kommer och går.
2015-08-02
  > Nästa text
< Föregående

Lars Gullberg