Tills vi ses åter
du novembermåne




din svarta hatt
din käpp där bland gångvägar i skymning




Edelweiss rotar bland gamla rockar
i den ingrodda klädkammaren
den här går säkert att ha på sej
när de bytt glödlampa i lyktan




Nattfjärilar parar sej inför sommarens dans
dras till ljus i mörker.
om hösten faller allt som stoft




Innan han ger sej ut vrider han till masoniten
fastlimmat med tuggummi och saliv för fönstret ifall att




Han öppnar ytterdörren
stegar ut i farstun
och trycker upp hissen
som somnat på bottenvåningen




Inte ett knyst
hörs i huset



klockan är snart elva på kvällen
när han stegar ut på gatan



upptäcker han
att han befinner sej någon annanstans.



En stor cementbil
står och slungar cement över dungen.



Gjuter fast stora pelare
som ska resa upp ett bilgarage
med fläktar som surrar.



Borta är gatlyktan,
borta är dungen



En svart svärm av malar
sveper över skyn på jakt efter nytt ljus




Edelweiss följer med
lyfter sina vingar
och susar som ett väsen
av nattliv efter



nedanför blänker gatan
av lätt regn,



cementen som stelnat
mjuknar och rinner som en flod



genom märg av frusen arkitektur,
får blommorna åter att slå ut