Jag blev ofta sittande i källaren, såg på lamporna som lyste på tvättmaskinen. Lyssnade på ljudet när trumman roterade, hörde det i bakgrunden när stumma tankar blockerade medvetandet. Det var ingen idé att resa sig och gå upp för källartrappan. I dunklet borde jag stanna. Det fanns inget ljus där, lysrören hade för länge sedan slocknat. Det var ingen mening att byta. Där var meningslösheten hemtam, rann som tvättvattnet ut och ner i jorden. Avloppet. Där blev jag sittande medans tårarna droppade ner för kinderna. Utan någon förklaring. I väntan på tiden.