Jag såg Say Lou Lou på tv:n ikväll och slungades därför givetvis automatiskt tillbaka till mars månad då jag var ett hjärtekrossat inferno av känslor och ord och Say Lou Lou var min ledsamhets ledmotiv och allting utanför fönstret var grått. Tokigt nog kan jag helt ärligt sakna det nu. Jag kan nästan sakna vissa delar av tiden då jag var ett vrak, hur ologiskt det än kan verka; jag hade det liksom ändå ganska mysigt i min olycka. Jag hade miljontals tända ljus och en tillåtelse att göra vad som helst som fick mig att må lite bättre, ungefär som när man är bakis och bara gör det man måste för att överleva dagen. Eller lite som Stockholm syndrome, för den delen. Att i efterhand älska sin olycka, att i stunden omfamna det onda. Att bli ett med sorgen och tillåta sig själv att uppslukas totalt av allt som gör ont, att klamra sig fast i ledsamheten. Att tillåta sig Coca Cola och pizza och kladdkaka varje dag bara för att man inte förmår annat. Jag var lite som i ett undantagstillstånd och jag saknar det lite som om det vore en kär gammal vän. Det är minnet av en svunnen tid som trots att den gjorde jävligt ont ändå är en tid att minnas för alltid, en tid att ambivalent sakna. Och jag har som tur är ändå aldrig påstått att livet är logiskt.