Vem kunde tro att lågorna skulle läka min själ

Att lågornas heta tungor skulle skala av mina lager

In till kärnan av det som är renaste jag

Där egot viskar istället för att regera

Där själen lyser i regnbågens färger

Där den inre rösten sjunger ut sin längtan efter kärlek, efter närhet

Där glöden inte falnar, utan hålls vid liv, in i evigheten

Där sårbarheten är en dygd

Där i kärnan som är renaste jag, faller äntligen tårarna, likt ett renande regn

Ser in i glöden och förstår att virket är som våra kroppar

Det skal vår själ föds i, det skal vi väljer att födas i

Elden, lågorna är passionen vi drivs av, vårt livssyfte, våra styrkor

Glöden är likt vår själ, den är kärnan, det som verkligen är vi

Tack för att mina torn som jag bygger upp om och om igen raseras

För att jag ska lära mig att bli mer sann mot mig själv, mina nära och mot Universum

Namaste