Bortom oron borde det finnas något,

ett något som inte är vagt och enkelt,

en värdig fristad för de som lider,

en plats för de som vill fly.

Vi som söker för sökandets skull,

ovilligt fast på villovägarna vi föraktar,

vi vill också knyta våra nävar,

våra andetag måste också få betyda någonting.

Men det tycks inte finnas någonting,

inget så långt förståndet kan se,

så min avväpnade kropp tvingas vandra,

mot ingenstans med min hemlösa ångest.