jag lärde
att hoppas och tro på mirakler
min mor närde mitt hopp
genom sagor
med lyckliga slut

genom murar och hinder
genom mörker
sände jag mina innerliga böner
som vände min maktlöshet
från resignation
till skimrande hoppfullhet

mor och hennes sagor
närde mitt magiska barn
och jag fick ett magiskt liv
på många sätt
men
tyvärr lärde mig sagorna också
att vänta på den rätta
och jag hann gå vilse i självkänsla
för att jag inte kom med i kampen för livet
när jag satt i min håla och tvekade om min skönhet
var nog vän
för att dra
till mig en prins
som kunde forcera
den törnroshäck
jag sov bort mitt liv bakom...

men prinsen kom som en räddare och vi fick många år
många underbara lärdomar
och mycket mer än jag kan nämna och säga...
och så dök ett nytt kapitel upp
nej det var jag som kom
kom att överge
min käraste
för en annan man
gav mig rysningar
av härlighet
och jag dyrkade hans ödmjuka sinnelag
men en dag, så tog också det slut
och jag höll inte fast det
i sin förflugenhet
för jag hade i livets hårda skola
lärt vad ingen saga nämner
att plikten mot dig själv
är att låta
drömmar födas

förslut inte vägen till barnet
hon känner stegen till det mystiska

de portar som inte kan öppnas med nycklar
finns
men de glider inte upp
med viljans kraft

ingen kan bjuda dig synen av de grönskande rummen
bakom dessa gyllene portar
utom
ditt magiska barn

hennes galna hjärtas mod
att säga ja till din passion!