Jag minns dom där dagarna väl. Vi var alla självutnämnda konstnärer och musiker, övertygade om att vi var ämnade för något stort. Det fanns inga gränser. Vi var barn utan ramar eller sammanhang. Vi kunde göra vad fan vi ville. Och Vi gjorde vad fan vi ville. Ansvar var för dom vuxna. De stagnerade jävlarna som vi svor att vi aldrig skulle likna eller ta efter. Vi såg upp till stadens fyllon och dess socialbidragstagare. Dom hade i alla fall tagit ställning. Vi föraktade den mjäkiga fårskocken som lallade med i den stora jantevalsen.. Sitta framför teven kväll ut och kväll in. Gå till kneget. Betala skatt. Det var alla vägar som ledde rakt in i skärselden. Och ugnen eldade på bra. Den gråa massan lät sig i gengäld gärna tala om vad de tyckte om oss. "Kröka på en tisdag" kunde man höra Andersson svära när han passerade oss på sin blåa crescent. "Vi röker bara lite brass" hojtade bulan tillbaka. Föräldrar och lärare tjatade på oss om utbildning och jobb. Det gav vi fan i. Vi hade inget intresse av att tjäna den stora apparaten. Men förr eller senare får dom tag på dom flesta. Bulan hamnade på den lokala fritidsgården. Charlie pluggade in en lärarexamen i matematik. Steppen drog till Thailand och startade bolag. Jag hamnade i orkesterdiket. Alla hamnade vi i systemet på ett eller annat sätt. Några undkom skiten genom att dö i förtid. Lyckliga jävlar!