SCEN VII

           (Vid det dignande frukostbordet.)
Arlecchino: Jag har ätit halva din mask, min kära.
Colombina: Så mycket bättre jag ser dig nu! Så helt annorlunda.
Arlecchino: Då kanske vi kan tala klarspråk?
Colombina: Nej, låt oss inte göra det! Det inverkar menligt på aptiten. Ta ett bett till! 
          (Arlecchino tuggar febrilt och klappar sig på magen.)
Arlecchino: Jag är mätt. Jag klarar inte mer.
Colombina: Tycker du inte om min mask? Jag undrar så om Pagliaccio överlever kriget? Det var länge sedan vi hörde något ifrån honom. Jag sover inte om nätterna och när jag väl somnar drömmer jag så mörkt.
          (Arlecchino petar sig mellan tänderna.)
Arlecchino: Han överlever nog. Det gör han alltid. Kanske förlorar han ett ben på sin höjd.
Colombina: Så du pratar!
Arlecchino: Ja, men varför skulle han vara undantagen?
Colombina: Vill du inte ha en skärva till av masken? Jag har en helt ny, konserverad i skafferiet.
Arlecchino: Jag vet, jag vet! Det är ju jag som drar in pengarna.
Colombina: Men tror du verkligen det? Ett ben? Hela benet?
Arlecchino: Vad vet jag? Hur som helst har vi i skafferiet …
          (Colombina klappar i händerna.)
Colombina: … ben? Har vi till och med ben?
Arlecchino: Ja, min kära, vi är rika. Men nu: Adjö. Farvel. Näkemiin. Auf Wiedersehen. Vaarwel. Do widzenia. Goodbye. Beannacht. Hwyl fawr. Lamtumirë. Adéu. Zbogom. Vale. La revedere. Adeus. Elveda. Do svidaniya. Búcsú. Adiós. Arrivederci.

That’s all Folks!