De blå runda tornen,
de smala nästan genomskinliga fönstren.







Nedanför sitter kvinnor i mörka tyger
under brännhet sol. Snarkande.








Den flygande farkosten smeker himlen.
Var och en av alla de snabelliknande statyerna
bågformade lätt uppåt som en trumpet
som blåser ut vatten som
sprutar upp mot klarblå himmel.







Runt fontänerna vippar hopvikta tidningar över svettiga ansikten.








En grön hiss försvinner upp
i den förfallna tegelbyggnaden.







Väl på taket i undanskymdhet
ligger de i skuggan på madrasser med vattenpiporna intill sej.







nedan mullrar trafiken het.








Snart bryts dödläget när en bomb briserar
mitt i folkvimlet







mitt i grönsakshandeln bland passerande människor
flyger kroppsdelar.







Det gick så snabbt, en moped dundrar in och terrordådet är ett faktum.








Ett fasansfullt vrål bryter ut
kvinnor och barn gamla och unga
och män som griper in.







Bränd hud lägger sej runt
blandad med avgaser och annan bränd materia.







Sirener tjuter och många gråter öppet.
Och vi här i Sverige tittar på.







Vill stänga gränserna för de här människorna.








Den gröna hissen i den förfallna tegelbyggnaden
gungar stillastående.







De blå runda tornen upp mot himlen,
Den lilla pojken tittar på mej med vädjande ögon,
bedjande, frågande, med undrande svarta ögon
av sorg och förtvivlan.