Föräldrarna som blundar. Barnen som får problem. Problem. Förträngningssamhället. Stänga själ och hjärta och hoppas på det bästa. Det bästa. Vända ryggen, stänga dörren och gå och lägga sej. Så kallade föräldrar som till varje pris förnekar all skuld.
Förträngningsfamiljen. Folk är rädda för dej Johan! (hösten 1986...)
Jag var så psykotisk så att alla klockor gick baklänges, upp var ner och ner var åt vänster. Hade inte en susning vem jag var.
Ett extremt vidrigt fasansfullt helvete dygnet runt konstant, i 1 år.
Jag hade aldrig några riktiga föräldrar. Pappa spårade ur hela 70-talet och tog livet av sej natten mot min 11:e födelsedag, 1976.
Jag skapade mina egna överlevnadsstrategier. Dom höll, ett tag.
Men då skapade jag nya, ännu mer ohållbara, tills jag i 17/18-årsåldern befann mej långt långt ut på verkligt farliga marker.
Det fanns ingen som på skarpen kunde ta tag i mej. Jag ville inte fatta hur illa ute jag var. Jag insåg inte vad som pågick.
Tills det small till inom mej i augusti -86, och jag var så psykiskt sjuk som en människa kan bli.
När jag var 12 år, i femman, så cyklade jag förbi skolan en morgon och vidare ner till gamla delen av Sjukhuset, och gick omkring där flera timmar. På vägen hem sa jag till mej själv högt en lång stund:
"Det kommer att gå dåligt för mej när jag blir vuxen..."
Älska era Barn. Stäng inte igen inför dom. Se, lyssna, bekräfta, tala. Upphör aldrig med den innerliga dialogen. Älska ditt Barn.