På en ensam bergsvandring i tjeckiska Sudetbergen
20 oktober 2016.
Bianca
Ett ordskelett som blev kvar, har blivit bestulen på mina former och idéer.
Men dom kan aldrig ta mina tankar, Bourgeoise Scheisse!
Ja jag minns dig
Charaderna på en strand på franska Rivieran
Nu en penna av tvång mot ännu ett pappersark
Hur mycket vågar vi sända på den här våglängden innan vi blir upptäckta?
Jag kan fylla mitt glas om och om igen
Men mitt hjärta läcker och sinar snart
Den instängde mannen i ett väldigt landskap,
skriver sig bort, ut,
till den verkliga världen
Den han glömt
Du är där än
Ja, jag vet det
Du skriver till mig ibland därifrån.
Som om du kände mig
Som om att jag skrek inuti dig,
något om att lämna mig ifred
Men du är helt oförmögen till något sådant
Du lever
Dör jag någonsin?
Dör i dig så att jag bleknar helt
Blir mina svar någonsin till dina vita ark?
Intetsägande och onåbara
Tyst
Tomheten får aldrig komma till tals
Adressen fanns väl aldrig eller om vi bara inte ville hitta den
På väg bort
I tanke
Igen
En David