Tog mig mod för att jag orkade inte längre med pressen att hälsa på mamma. Hon hade aldrig kommit hem mer än på besök efter sista anfallet. Då vi två fick åka ambulans med blåljusen på. Ingen annan fanns som kunde hjälpa henne för alla var som bortblåsta. Fanns inte i våra liv längre utan de sa mer att de inte hann och så många för att, genom att eller ska bara.

Jag var fortfarande rejält uppskakad efter den händelsen med att åka ambulans. Se mamma falla i golvet för vårdpersonal inte klarade hålla henne upprätt när de gav henne massa olika mediciner. De nästa skrek om vad som skulle göras. För mig som stod i ett hörn och såg på. Var allt bara ett stort kaos som grått och skuggor i svart. Inga lukter, ljud eller något annat än just detta gråa som gick i svart.

Jag satt i väntrummet på akuten. Väntade och väntade för att få veta vad som hade skett min mamma. Lucia. Alla mina vänner på var på just den festen vi hade pratat om i veckor. Hade boken jurkyrkogården i min hand. Den var svart med något rött på. Hörnorna hade fått rejäla hundöron och den hade fått en rund form. Kunde inte läsa.

När hon föll i golvet så dog hon. Hennes kropp orkade inte längre. Fler timmar senare så kom läkaren till mig som hade suttit ensam i väntrummet och berättade att mamma låg på intensiven. De hade lyckats återuppliva henne och hon var i livet. För mig var mamma aldrig sig mer lik. Det var inte min mamma längre för mig dog hon när hon åkte i golvet. När jag fick träffa henne så var det slangar, kablar och mer än så på henne, i henne och omkring henne. I allt detta gråsvarta så fanns det små lampor i alla möjliga färger som blinkade överallt. Det pep och det tjöt till. Annars vara allt så tyst. Mamma tittade på mig och sa "Jag ville inte att du skulle få sig mig så här".

Ingan känslor och inget verkade ha lagt sig på de tre månader som gått. Försökte förtränga smärtan och då förtränga att mamma fanns. För hon som låg där på sjukhuset var inte min mamma. En kopia av henne.

Någonstans under dessa tre månader hade jag bytt alla mina vänner och då även de som stod mig mycket nära. Allt som påminde mig om min mamma skulle bara bort ur mitt liv. För jag ville inte veta av min mamma. Rädsla var så stor och ohanterbar. Rädslan som hade varit så förbjuden i hela mitt liv.

Böt rädsla mot desktruktivtet.  Söp, slogs och gjorde allt för att slå mig själv, för att jag hade misslyckats den där gången mamma och jag fick åka ambulans med blåljus i 140. Om inte hastigheten hade varit högre än så.

Fanns inte mycket kvar i mitt liv. Det liv som fanns före mammas sista anfall. Kämpade så hårt med att även det sista skulle ut ur mitt liv, men det var så svårt. För de var så små saker som fick detta sista bubbla upp till ytan igen.

Betygen rasade i botten och närvaron i skolan lika så. Mina lärare sa om och om igen att skolan var så viktig, att jag skulle anstränga mig så att den inte blev lidande och att de förstod mig att jag hade riktigt tuff. Det som var att de fattade inget. Absolut inget om hur jag hade det och jag vill mer bara skrika åt dem att försvinna ur mitt liv. De påminde mig om tiden innan. Den som jag försökte utplåna och den trängde på sig om och om igen.

Så mycket som snurrade och smärtan i mig var olidlig. Den gick inte pressa undan. Hemma så fick jag vredes utbrott. De kom oftast helt oförbredda. Många gånger triggade av min syster som helt plötsligt inte längre var full av ska bara, för att och många andra ursäkter. Hon dumpade sina barn på mig bara så där med att säga att mamma behövde hjälp på sjukhuset. Många vredesutbrott började med "Ja, var fanns du innan? Då var mamma inte så viktig, eller?" Oftaste slutade allt med att hon slog mig, för att jag inte kunde uppföra mig. Allt var så dubbelt, passa hennes ungar och samtidigt skulle jag hälsa på mamma. Samma tjat om och om igen.

Det lilla jag såg av pappa. Var inte mycket alls och det enda jag minns är bränvinsflaskan. Han söp om han inte jobbade eller var hos mamma. Han fanns inte där för mig alls utan jag fick försöka ta hand om honom istället så han skulle orka.

Få allt som smärta ur mitt liv. Utan den var så stark att jag fick försöka finna nya sätt att slå mig själv. Försöka hitta nya hela tiden. Så svårt för jag var inlåst i ett hörn. Ett mörkt hörn och enda sällskapet jag hade var mörkret, ensamhet och alla demonerna. Rymde jag, stack jag eller på andra sätt försökte komma ifrån allt. Då letade de upp mig. Släpade hem mig igen. Många gånger för att jag skulle passa min systers barn. "Hannah, överdrivit inte och få oss att skämmas". En mycket vanlig mening. Allt jag gjorde så fick jag dem att skämmas. Enda som jag ville då var att få ur mig all smärta. Den som jag inte kunde hantera. Det var den som fick dem att skämmas. De sa A, slog  mig med B och sa att jag skulle göra M, P  och F.  De skapade bara mer kaos i mitt liv som jag försökte styra upp med att göra mig själv illa på så många olika sätt.

Det var en regnig dag i mars. Det var grått och kallt. Kommer ihåg hur stark det gråa, kala och kalla. När jag gick uppför backen. Uppe på vändplan stod en rödbuss och det fanns ovanligt många som kom och gick på sjukhuset. Allt var så tyst. Inte ens bussen lät. Kämpade sakta igenom mentala väggen som fick allt att bli segt och gjorde det så tungt att ta mig framåt. Uppförsback gjorde det inte bättre. Gick mer framåt som någon sorts robot. Utan känslor. Allt var grått och kallt. Inga dofter. Inga ljud. Människorna pratade med varandra, de skattade men inget kom ut ur deras munnar förutom tysthet. Allt vara tomt, en enorm tomhet fyllde precis allt.

Hissen upp.

Dörren till avdelningen. Dörren dit öppnades och det som slog mig var doften av död. Det fanns en sötaktigt doft uppblandat med alkohol. Det pep och blinkade i taket. Såg ingen personal komma springades. Hörde ingen utan allt var jätte tyst. En sorts dunkel eller mörker svepte in allt detta. Grävde upp lappen som låg i min ficka. Där stod numret till mammas rum. Eller numret till rummet där mamma kopian fanns. Den låg inte alls långt från dörren.

Tog mig till rummet. Öppnade och sa "Hej!". Såg mamma försökte skina upp för att jag kom men hon sa istället "Du vet att du inte behöver komma och om du kommer ska du göra det för att du vill inte att de andra tvingar dig". Tittade på min mamma kopia. Allt jag ville vara att krama om henne och på detta magiska sätt som fungerade när jag var barn med kramen få bort allt detta som gjorde så allt gjorde så ont i mig. Visste att mamma inte klarade av att jag kramade om henne. Hon var sjuk. Hon satt där i sjukhussängen såg så grå och ihålig ut. Samma sorts gråa som fanns där ute i regnet. Försökte prata med min mamma kopia. Det var så svårt och stort sätt omöjligt. För det som vi hade haft fanns inte mer. Någonstans inom mig så fanns denna enorma smärta men den fanns bakom tomheten.

"Hannah, vad du än gör och vilka än lösningar som du tar till, så lova mig inte göra dig så illa att du skadar dig själv med att skära dig. Jag vill inte att du ska få leva med dessa ärr för de kommer att göra ont i din själ hela ditt liv. Påminna dig fast du har lyckats gå vidare i ditt liv. Lova mig är du snäll". Tittade på min mamma och svarade "Vad tror du om mig? Tror du att jag är så dum i huvudet?". Mamma tittade på mig med en sorts grå tom trötthet som samtidigt var en sorg. Hon behövde inte berätta för jag visste. En sorg över att inte kunna se mig växa upp. Se mig bli stor. En sorg för att hon älskade mig och inte klarade av skydda mig längre. Hon pratade på och smärta steg i styrka och jag klarade inte längre av den. Måste få bort den och ilskan tog över och jag skrek till henne innan jag sprang därifrån. Jag klarade inte av allt längre. "Mamma, jag hatar dig." Skrek jag innan jag sprang.

Mamma kopian gick bort fyra dagar senare.